Det här är inte min stad. Inte ännu. Det är en ny plats. En ny doft att förhålla sig till.
Hängbjörkarna utanför mitt fönster, i mitt nya hem, välkomnar mig och får mig att känna mig som hemma. Om än att allt är fel, om än att till och med vinden är en annan. Gatorna inte invanda, vägen ännu inte tillräckligt upptrampad för att bara vara en väg. Fortfarande finns överraskningar liggande vid kanten. En duva som hoppar längs vägrenen, iakttagandes mina fotsteg. Kommer jag för nära kommer den att ta luft under vingarna. Jag går en omväg ut i gräset för denna gata tillhör inte mig. Duvan var här först.

På morgonen går jag ner till spårvagnen tillsammans med alla andra. Vi gör samma resa nedåt rälsen. Skyndar oss ner, skyndar oss bort. På väg tillbaka hem hoppar vi av vid Mildvädersgatan. Vi går Värmebacken uppåt, förbi Hundpalatsets inhägnad. Varför det heter Hundpalatset är för mig obegripligt, det finns ingenting palatslikt i den lilla gräsplanen med staket åt alla håll. Där inne kan hundarna med nöd och näppe få upp lite fart mellan metallnäten. Vi går uppför trapporna. 76 trappsteg totalt. Men där, mitt emellan 41 och 35 trappsteg, det är där det händer. Där finns det lilla stupet. Där finns möjligheten.

Halvvägs ner kommer svängen och det där hålet. Vägen svänger tvärt av och övergår i luft. Nedanför finns några små träd och mycket skräp. Plastpåsar, papper, fimpar. Men det ser man inte om man står i trappan. Då ser man bara ett slut. Ett staket - ett stålräcke - och sedan ett ingenting. När man i snabb takt går nedför trapporna på morgonen ser man asfalten som tvärt viker av och luften som tar vid efter staketet. Varför finns det ett staket av metallrör där?
Staket stänger in, stänger ute, avgränsar. Säger sig skydda mig från det jag vill. Ett falskt skydd. Jag kan avsky staketet för det. För att det håller oss på plats, tvingar oss tillbaka till trappan och asfalten istället för att låta oss flyga fritt. Hur skulle det vara om vi flög iväg? Svävade bortåt mot slottsskogen istället för att sätta oss på spårvagnen och åka till jobbet, ångesten, skolan, tristessen, arbetslösheten?
Om vi ville skulle vi kunna plocka fram vinkelslipen och bågfilen - kapa rören. Vi skulle kunna såga ner hela staketet och slänga metallrören ner för branten. Dom skulle kunna få göra fimparna och plastpåsarna sällskap där nere. Eller så skulle vi kunna lägga dom prydligt vid den lilla bergväggen till vänster. Som en påminnelse om staketens bräcklighet. Att det vi människor skapar kan vi människor även montera ner.
Ett monument över vår längtan kanske. Vi kunde lägga rören på ett betongfundament. Höja upp dom, göra det till ett minnesmärke. ”Dessa järn, en gång våra galler. Marken vårt fängelse. Vinkelslipen vår nyckel.” skulle det kunna stå. Ett minne från dagen vi tog saken i egna händer och tillät oss själva att ge våra skor luft under sulorna, våra armar möjlighet att flaxa likt fåglar.

Det här är mitt manifest:
Det finns en värld där bortom järnstaketet. Det finns en morgon då du vill flyga fritt. En morgon då du springer nedåt rälsen, två trappsteg i språnget. På jakt, på väg, på riktigt. En morgon då du glömmer bort svängen och bara fortsätter att springa, då du fortsätter rakt fram utan att märka att marken försvunnit under dina fötter. Då du helt plötsligt märker att din fot slår i dom högsta grenarna på den stora björken. Då du ser äppelträden uppifrån, från ett perspektiv du aldrig tidigare sett. Då du ser hundarna i inhägnaden långt där nere. Kanske tittar en hund uppåt just i det ögonblicket och ger dig ett högt skall i förundran och förvåning över din flygfärdighet.
Då människorna vid Mildvädersgatans hållplats vinkar till dig med leende ansikten. Någon kanske skakar på huvudet, men det är ingenting du kommer att bry dig om. Kanske möter du en duva där uppe, men trots att du tagit dig in i en annan värld - i duvans värld - så tillåter hon att ni möts där som jämlikar.
Så skulle det kunna vara. Allt detta skulle kunna hända. Bortom staketen finns friheten.

Allt kommer att bli bra.
Snart är det dags.